Tusen tankar virvlar omkring i hjärnvindlingarna just nu. Nedan är ett litet urval av dem.
Antar att en del som googlar på ett visst ord kommer att hitta hit av "fel" anledning, i tron att inlägget handlar om något helt annat - men särskrivningar är inte min grej, så om det handlar det inte. Fast nu när ni ändå har hittat hit av misstag så tycker jag ni kan fortsätta läsa...även om det låter som rena grekiskan - det skadar nog inte att fundera över kristen tro en gång om året eller så - och det är faktiskt långfredag idag...!
1) Fottvagningen - under skärtorsdagens mässa tvättar en präst sju församlingsmedlemmars fötter. En av de få saker Jesus tydligt gav som befallning till dem som ville följa honom (att tvätta varandras fötter) har reducerats till ett formellt liturgiskt moment som utförs en gång om året - av en person. Hur kan man förvanska budskapet så? Ett av de tydligaste i Bibeln.
Jag skulle kunna slå vad om att det inte finns renare fötter än hos dem som har utvalts till denna ceremoni. Förmodligen doftar det lavendel och fotspray där framme - och alla tånaglar är nog välfilade... Inte särskilt plågsamt m.a.o.
Jag vet att denna uppmaning främst tolkas symboliskt under årets övriga dagar - att vi ska tjäna varandra - på allt sätt, inte just genom fottvätt. Jättefint! Men jag undrar om vi inte samtidigt missar en poäng i det ursprungliga budskapet? Den som har fått sina (om än redan vältvättade) fötter tvättade nån gång förstår nog vad jag menar...
En del kristna sätter sig på stan har jag hört - och erbjuder gratis skoputsning. Tänk om vi istället skulle erbjuda konkret fottvätt på torgen och i de påskfyllda affärsgalleriorna - tvätt av riktigt smutsiga och svettiga och trötta fötter... Undrar om nån skulle vilja/våga få sina fötter tvättade? Vilket vittnesbörd i så fall....
2) Prästkalken - en detalj jag retade mig på: prästerna hade i mässan igår en alldeles egen kalk som enbart de drack ur. Antar att det skulle vara för att särskilja dem - som efterföljarna till de enda som de tror har kallats av Jesus under sista måltiden till att fira eukaristi... För vi i församlingen behövs ju inte längre under mässan - prästerna kan fira den helt själva. Kanske de får det så till sist om klerikariseringen fortsätter i den riktningen...?
3) Petrus uppdrag - hur blev det personliga kallet ett ämbete? Jesus kallade Petrus specifikt till en uppgift - liksom Gud kallar oss alla specifikt. Ur dessa kall uppstår inga ämbeten - det finns inga Susannaämbeten, Johannaämbeten, Niklasämbeten eller Jonasämbeten. Vad talar för att någon skulle ärva just Petrus personliga och unika uppdrag? (D.v.s. det som senare har utvecklats till ett påveämbete och utsträckt sin "ofelbara" makt från Rom till hela världen.)
4) Vad Kyrkan är - Jesus talar om Gudsriket. Det är det centrala i hans förkunnelse - från början till slut. Det finns exegeter som menar att inte alla Jesusord är autentiska - så kan det vara med ord som uttrycker en långt utvecklad teologi - t.ex. om Jesu lidande, och som kan ha lagts i hans mun i efterhand när Kyrkan hade utvecklat teologin om det - evangelierna skrevs ju ganska långt efter Jesu död (jfr. palmsöndagsdiskussionen i ett annat inlägg). Men samtliga exegeter jag har stött på hittills menar att Gudsrikesuttalandena är autentiska. Intressant.
Vad är då detta Rike? Evangelisterna säger att det finns inom oss - eller mitt ibland oss. Är Gudsriket detsamma som Kyrkan? Om man ser Kyrkan som varande inom oss, så skulle jag svara ja på det.
Men var det meningen att nya stentempel skulle byggas, och att ceremonier skulle utformas? Eller skulle Kyrkan vara endast de levande helige-Ande-tempel som vi utgör, och skulle vår "gudstjänst" bestå i vardagsliv som främjar Gudsriket, och ibland enkla samlingar i hemmen - som i början? Var det inte just ritualiserandet av tron som Jesus tydligt vände sig emot hos de "religiösa" i hans samtid?
Är Gudsriket saligprisningarnas rike? I så fall är det bra osynligt.....
Vad säger Emerging Church-samtalen om detta?
5) Manligt-kvinnligt - när symbol blir bokstavstro - kvinnoprästmotståndare brukar lyfta fram bilden av Jesus som brudgum och Kyrkan som brud för att hävda att enbart män kan bli präster. D.v.s. att de som ett slags representanter för Jesus skulle ingå ett äktenskap med Kyrkan, bruden (och detta förhållande får inte vara "homosexuellt", menar de, det blir samtidigt också till en bekväm anledning att hävda att präster ska leva i celibat, för att inte brudgumssymboliken ska gå förlorad). Hänger ni med i alla absurditeterna?
Man missar då det faktum att även män ingår i Kyrkan/bruden. Och man missar att inte bara prästerna representerar Kristus. Ingen kan ju i egentlig mening representera Kristus. Men alla har vi gemenskap med honom - ämbetsbärare så väl som lekfolk.
Bilden funkar helt enkelt inte bokstavligt...
En parallellbild som visar det orimliga i ett sådant synsätt: Jesus ses även symboliskt som huvudet för kroppen som är Kyrkan. Hur ska kvinnoprästmotståndarna månne lyckas vrida till detta för att driva sin tes?
Om huvudet är manligt - så hur kan kroppen i så fall vara kvinnlig? Och om kroppen, Kyrkan, skulle vara manlig så skulle med samma "logik" enbart kvinnor kunna bli präster. Men om symbolerna "bruden" och "kroppen" består av både kvinnor och män (vilket de ju gör) - så öppnar det vägen både för kvinnor och män till tjänst.
Ifall man nu vill använda sig av symbolik som argument i ämbetsfrågan så måste man göra det på ett hederligt sätt - tycker jag.
6) Jesu lidande - Paulus skriver nånstans att han i sin egen kropp lider vad som ännu fattas i Kristi lidande. Många kristna har i Paulus spår tröstat sig med hans ord. Om lidandet är i enhet med Kristus och uppfyller något som fattas - så är det inte meningslöst.
Men då kan man fråga sig hur mycket det kan tänkas "fattas" i ett fullkomligt lidande? Om Jesus var den han menar sig vara så kan det inte fattas särskilt mycket.... För då vore han ju bara en vanlig människa. Men om hans död var ett offer som skulle sona mänsklighetens synd, och om han samtidigt var Gud - borde det offret inte ha varit alldeles tillräckligt? Vad kan då ännu fattas?
Jag slås också allt mer av människors fruktansvärda lidanden genom årtusendena. Att dö på ett kors är inte det värsta... Nu menar man ju att Jesu lidande skulle ha varit mycket värre än alla andras - att han kände tyngden av hela världens synder på sig. Om det kan vi förstås inget veta.
Men nånstans känns det lite konstigt att Kyrkan koncentrerar sig så på Jeus lidande och samlas kring ett krucifix, en bild, och att många hängivna troende kanske lever sig in i Jesu lidande så intensivt att de sörjer - fast Jesus är uppstånden. Detta medan det finns så oändligt många i världen som lider - just nu.
Om jag faller ner inför korset om några timmar så blir det i så fall i bön för alla dem som lider ofattbart av andra människors ondska i världen - nu.
För dem som är utstötta ur samhällsgemenskapen, eller församlingsgemenskapen, för dem som har hamnat mellan stolarna i byråkratikarusellen, för dem som svälter och fryser och inte har något hem, för dem som torteras, för dem som flyr för sitt liv, för dem som förföljs för sin tro, för dem som exkommuniceras, för dem som drabbas av Kyrkans dubbelmoral, för dem som är sjuka, särskilt för dem som i onödan lider av sjukdomar som skulle kunna förhindras och botas, för dem som tyst lider i sina familjer, för dem som har förlorat allt hopp, för alla som ingen annan tänker på eller ber för.
En bild i en rolig historia i ett blogginlägg häromdagen inspirerade i morse till en liknelse.
Historien, som Johanna G. berättade i kommentarerna till detta inlägg handlade om att gå på vatten - och om hur några lyckades göra det genom att gå på stenar under vattenytan.
Bilden utvidgades för mig till att gälla kyrkans historia och framtid.
Vägen bakåt är stenlagd under vattnet - vet man var stenarna är placerade kan man gå bakåt och se vad som ännu är viktigt i det som varit, vilka stenar som finns kvar och som bär - som utgör en omistlig tradition.
Nya stenar bildas medan man går framåt.
Står man stilla växer det snart mossa både på stenarna och på en själv.
Vägen framåt går på vatten - och förutsätter att man känner till linjen bakåt.
Problemet med en konservativ linje är frestelsen att gå två steg bakåt och ett steg framåt - eller att vilja stanna på en viss sten och klänga fast vid den som om den vore hela kyrkans samlade historia. Risken är att det aldrig blir någon förnyelse, någon väg vidare, utan att man stelnar i för länge sedan döda strukturer som man försöker hålla liv i genom konstgjord andning. Det ska vara så som man feberaktigt önskar att det "alltid har varit".
Problemet med en liberal linje är istället frestelsen att vilja lägga ut stenar lite här och var, vid sidan om, huller om buller, och där det inte finns någon botten som bär, och än värre: man spränger utan att blinka bort bärande stenar man inte förstår betydelsen av. Detta tillvägagångssätt medför att linjen bakåt, kontinuiteten, bryts. Risken är att kyrkan snart blir oigenkännelig. Förvisso förnyad, och det rejält - men vad finns då kvar av det väsentliga, av det som gör den till kyrka?
Lösningen?
Den verkar ligga i den radikala linjen - där man tydligt ser stenraden bakåt genom vattenglittret, och kan lägga till rätta stenar som halkat snett av våldsamma stormvågor, samt gå vidare framåt längs en osynlig linje som hänger ihop med traditionen bakåt, men inte på ett statiskt sätt, utan levande, dynamiskt. Vindriktningen (icke att förväxla med små ostyriga vindpustar som ändrar riktning hela tiden - utan en stadig vind), leder vandringen framåt.
Så har det snart blivit dags för byte av köksluckor här... (Se de gamla luckorna och ny provlucka på bilden intill.)
Det här är den tristaste av alla renoveringar sedan jag flyttade in. Förmodligen var det ett dumt beslut.
För jag gillar skarpt de luckor som redan finns. Kritvita, snirkligt vackra - lyser verkligen upp hela köket, reflekterar dagsljuset, så att det blir ljust fast solen inte tittar in i lägenheten förrän sent på eftermiddagen (om alls nu på vintern när den försvinner bakom trädtopparna innan den hinner kika in mer än på balkongen).
De nya luckorna är slätstrukna, ger en fyrkantig känsla eftersom hörnen inte har en "inåtrundning" som på de gamla, de är benvita - närmast gulvita, reflekterar därför inte ljuset på samma bländande sätt, och handtagen är små (de är ännu inte ditmonterade på provluckan på bilden).
Bilden visar inte luckorna i fullt dagsljus - då blir skillnaden mycket större än här.
Anledningen till att allt ska bytas är att flera av luckorna var skadade när jag flyttade in (små bitar är borta, så det tycks ha gått vilt till - har försökt laga dem provisoriskt, men det blev inte så bra, och en lucka har en annan färg än de andra - förmodligen är den bytt någon gång), de har varit skadade så länge att dessa luckor inte längre ingår i sortimentet. Och att slipa och lacka om de skadade luckorna skulle ha kostat lika mycket som att byta rubbet - så bostadsföretaget väljer alltid att byta i sådana fall - vilket höjer lägenhetsstandarden (= de kan ta in ännu högre hyra - vilket alltså blir ytterligare en konsekvens av detta...).
Kunde ha behållit de gamla luckorna förstås, trots skadorna, men detta blev till ett hastigt beslut under tidspress - så blev det som det blev....
Sensmoral: man kan fråga sig om något nytt automatiskt höjer livskvaliteten...? Är det nya alltid "bäst"?
Ser man till det lilla perspektivet, som här, så blir svaret för min del ett tveklöst: nej.
Men det går också att applicera på större perspektiv - t.ex. Kyrkan.
Även där resonerar jag som så att det är kvaliteten som räknas - det genuina och autentiskt kristna - det genomtänkta och lite "snirkliga" - men inte stelnade, utan levande, där det charmiga och individuella välkomnas - och det lysande vita Taborljuset som reflekteras i allt som inte förmörkats eller hamnat i skuggan.
WWJD i ett tredimensionellt djupperspektiv räcker också ganska långt...
Det bästa - vad gäller såväl köksluckor som kyrkoförnyelse - tycker jag alltså är att bevara det som är bra av det traditionella - men fräscha upp det där det behövs, slipa och måla om, och inte minst påminna om det goda, för att inte säga omistliga, som glömts bort under århundradenas lopp.
Ett synsätt som inte kastar ut såväl barn som badvatten - eller vägrar släppa in vare sig barn eller badvatten... (Två diken som många hamnar i.)
Och detta synsätt är visst vad jag hela tiden cirklar kring i denna blogg... Oavsett ämne.
Det radikala perspektivet alltså. Här berörs som synes åter det påbörjade "emerging"-samtalet...
***
Uppdatering efter luckbytet:
Allt är benvitt nu istället för kritvitt - det lär ta ett tag att vänja sig... Tjusigt på sitt sätt, men inte som förut... Hade först tänkt behålla ett par gamla luckor och måla något kul på dem - men det kanske mest bara hade varit plågsamt.
"Före" och "efter" kan nu beskådas här....
Bilderna blev lite suddiga eftersom de togs utan blixt.
Man skulle nästan kunna använda dem som två "finn fem fel"-bilder.... Jag hittar flera saker... :-)
I morse läste jag lite ur Magnus Malms "Under Mandelträdet" igen (böckerna ska snart tillbaka till biblioteket, och jag har inte ens hunnit igenom den tunnaste!).
Tänkte citera ett par texter som speglar ett dilemma i kyrkan som vi sedan kan diskutera utifrån dem:
***
"Det är ett ofelbart tecken på köttets uppror mot Anden när du börjar drömma om en gemenskap med enbart likasinnade."
***
"När trollen marscherar kontrollen med nävar som stålblanka grepar som greppar livet med dödande nypor
lämnar de efter sig snörräta gravar med prydliga lik av förtvinade drömmar
och marschen går åter tillbaka till trollens kontrolltorn på murar av stenhårda pärmar med färdiga planer för Eget Och Andras Rätta Beteende
Det är bara en sak trollen fruktar: en lekfull solkatt från honom som av fri vilja överlämnade kontrollen av både sitt eget och andras liv."
***
Jag kan känna igen nästan allt (om inte precis allt!) som han skriver i boken. Märkligt det där, hur någon annan kan uttrycka så exakt vad man själv har erfarit...
När jag läste den första av texterna ovan tänkte jag inte minst på katolska kyrkans sätt att försöka kontrollera all världens katoliker. Påven har förstås främsta rollen i den likriktningens och liktänkandets kultur som nu finner fäste inte minst hos den unga generationen, som verkar söka efter enkla och vattentäta "förklaringar" av tron. Istället för att låta den vara ett djupt mysterium som inte kan förklaras sönder och spaltas upp i fyrkantig lagtext utan att förlora sitt egentliga budskap, utan att iklä sig ett mycket hårt skal som döljer den mjuka och sårbara kärnan. Det bildas då en skrovlig yta som sedan sårar andra genom sin hårdhet.
Det finns en frestelse i många grupperingar (i båda ytterkanterna) att försöka bilda små ghetton av liktänkande, fredade zoner där man kan gotta sig i "de andras" hemskhet. Det leder inte till något gott. Det reser murarna än högre. Det trappar upp motståndet och det förödande "vi och dom"-tänkandet.
Räddningen från högmodet som lätt spirar i sådana sammanhang, men som kan vara svårt att upptäcka för de inblandade, finns i det konstruktiva mötet (inte kollisionen!) med oliktänket - i öppenheten och respekten för det annorlunda - i förståelsen av det, acceptansen.
Det är ju inte bara jag och de som tycker som jag som ska få plats i en kyrka som också rymmer Gud. (Men vi måste ju också få plats.) Om inte alla Guds barn är välkomna så får inte heller Gud plats - den som visar bort någon av "dessa mina minsta" visar då bort Gud själv. Vi visar bort Gud om vi vill ha bort varandra, eller inte vågar möta andra som tänker annorlunda. Och bemöter vi andra illa så är det Gud vi sårar. Tänk om vi alltid kunde minnas det....
Den andra texten rörde mig mycket djupt.
Så där är det ju tyvärr alltför ofta.
Det levande dödas av lagiskheten.
Kan känna igen mig väldigt mycket i den lekfulla solkatten...
Som sprider ljusskuggor i omgivningen.
Som vill visa hur vackert och bra det skulle kunna vara i kyrkan om alla fick bidra med sina gåvor.
Som belyser det kalla och hårda (i båda dikena) i hopp om att det ska tina upp en aning.
Som ibland får det att blixtra till ordentligt när ljuset riktas mot de välputsade blanka fasaderna (på båda sidorna av Vägen).
***
Så långt mina spontana funderingar utifrån texterna.
Detta ämne (blind auktoritetstro) kom upp i kommentarerna till inlägget om framtidens ledare.
En mycket viktig fråga!
Jag har träffat på personer som har det slags blinda auktoritetstro som Eva-Maria där beskriver - även i katolska sammanhang. Annars intelligenta människor som plötsligt ger vika på ett oförnuftigt sätt i "lydnadens" namn, i ett slags masspsykos. Det är något förvånande. Och även farligt. Detta var vad som gav en person som Hitler sådan framgång. Och detta är även grogrunden för skadlig fundamentalism - i form av en blind bokstavstro som inte ifrågasätter nånting.
Man får inte sluta tänka själv! Aldrig!
Allt som förblindar människor behöver belysas i skarpt strålkastarljus så det blir uppenbart för var och en. Det är botemedlet mot auktoritetstro och fundamentalism av olika slag - vare sig det handlar om sola scriptura, sola dogma (catechismus?), eller sola liturgia.... Olika kyrkor har olika problem att tampas med.
Ulf Jonsson sa något intressant igår i debatten med Christer Sturmark - att det behövs plattformar (eller ett liknande ord), för inomkyrklig kritik. Att det är viktigt för en sund miljö.
Jag håller verkligen med - och undrar var dessa plattformar finns nu - inte minst i katolska sammanhang?
De internetforum som finns brukar bli tummelplatser för sådana som ser det som sin mission att försvara "den enda rätta läran" mot var och en som ifrågasätter saker (som inte hör till det centrala i tron, eller till trosfrågor överhuvudtaget).
Jag undrar hur det går att nå fram till en mer positiv och konstruktiv dialog om frågor som folk har delade meningar om inom kyrkan. Min blogg är förvisso ett försök att skapa ett sådant debattforum där det är högt i tak för olika åsikter. Men visst behövs det fler platser där positiva, respektfulla samtal mellan oliktänkande (som även gårdagens debatt gav ett bra exempel på), kan florera?
Det är genom liknande inom- och mellankyrkliga samtal - som inte går ut på att med näbbar och klor försvara en ingrodd åsikt, utan vara lyhörd för hur den helige Ande leder oss just nu - som kyrkan kan gå vidare i varje ny tid...
Häromdagen funderade jag vidare på denna fråga - utifrån det tidigare Emergent-spåret här.
Läste ett inlägg i Joachims blogg - Kolportören - och kommentarerna till det, vilket fick mig att spinna vidare på frågan, men har inte hunnit skriva ner tankarna här förrän nu.
Så här skrev jag bl.a. som svar där:
"Jag efterlyser också en diskussion om framtidens ledare - jag tror inte alls att det måste se ut som det gör nu.
Jag tror på ett ödmjukt och lyssnande ledarskap - som väcker och uppmuntrar gåvor hos andra. Ledare som inte själv behöver stå i strålkastarljuset. Karismatiska och kontemplativa. Med förmåga att nå ut både brett och djupt - också till omvärlden utanför kyrkan. Ett profetiskt ledarskap. Som inte utnyttjar sin ställning, utan lever i solidaritet med de fattigaste."
Detta är det slags ledare som kyrkan är i akut behov av.
Tiden är nog snart förbi för auktoritära och manipulerande förgrundsgestalter à la sektledare.
Tiden börjar bli mogen för en annan typ av ledare som får helheten att fungera, så att inte större delen av kyrkans "kropp" är overksam utan sätts i rörelse, mot en gemensam vision.
Det är ju inte meningen att bara huvudet eller armen ska röra sig medan resten av kroppen är som förlamad, passiviserad. Också den övriga kroppen behövs i funktion, var och en behöver där finna den plats där alla ens gåvor kommer till användning. En ledares uppgift är bl.a. att hjälpa till med detta.
Jag vill tillägga en viktig sak - att jag tror att många av de nya kyrkoledarna kommer att vara kvinnor.
Även i katolska kyrkan - om än inte vigda till något ämbete i första taget - även om jag tror att också det kommer efter att kvinnor väl har visat att de är duktiga ledare i andra positioner, att de tillför något nytt genom sitt sätt att ta ansvar för det de får förtroendet att ta ansvar för. Och att det de har att ge, deras perspektiv, är omistligt för en trovärdig kyrka i vår tid.
Detta är redan på gång, om än sakta. I februari lär frågan komma upp på kvinnomötet i Vatikanen.
Jag undrar hur ni från olika kyrkliga håll som läser detta ser på frågan om kyrkligt ledarskap.... Håller ni med om det jag skriver, eller har ni en annan "vision"?
De senaste dagarnas internettid har gått åt till att sätta mig in i hur Facebook funkar. Ganska så knepigt till att börja med - men där finns ju massor av roliga och även praktiska funktioner.
Funderar på att starta upp ett Emerging-forum där tillsammans med en vän från USA - de här som är intresserade av det får gärna ansluta sig.
P.g.a. rivstarten där har det inte blivit så mycket bloggande på sistone. Men nu när jag har utforskat det mesta där ämnar jag snart återkomma med nya aktuella och kluriga frågor och tankar här...
Under tiden går det bra att fortsätta de pågående samtalen i inläggen nedan. Särskilt de samtal som påbörjats under den senaste tiden, som går på djupet och kräver lite eftertänksamhet - om Emerging Church och helighet. Titta gärna också in på inlägget om katoliceringen av frikyrkorna igen, där Are just kom med ett intressant svar, som ledde till ytterligare en fråga...
Och om några är sugna på ett parti Scrabulous emellanåt - så ge er till känna så ses vi på Facebook...! :-)
Just nu har jag två spel på gång parallellt...
Kul även om ni som läser den här bloggen vill bli "Facebook-vänner". Leta antingen upp mig - eller maila mig er info så jag kan hitta er!
Den skottsäkra och vattentäta bastion som byggts upp som skydd mot den "farliga" omvärlden är mest lik en hermetiskt tillsluten månbas....
Funkar (inte minst katolska) kyrkan som ett "preventivmedel" mot världen?
Hur ska i så fall världen kunna "bära frukt"?
Och hur ska kyrkan kunna "bära frukt"?
Jag vet - det heter: "i världen men inte av den".
Men innebär det att ständigt gå klädd i astronautdräkt med kontinuerlig syretillförsel, och inte längre in i världen än ett par meter - så långt syreslangen räcker?
Ännu ett tema som hör hemma i den "djup-kyrkliga" fåran...
Häromdagen kom jag in på det i en kommentar (jag syftade förstås inte på att du skulle höra till de katoliker som ser det så som jag beskrev i mitt svar till dig Z, kom senare att tänka på att det kanske kunde uppfattas så...).
Citerar det igen eftersom jag nu vill fördjupa ämnet här:
"Problemet är att folk ser upp till helgon men inte själva förstår att de är kallade till ett sådant genuint kristet liv. Och att det inte är särskilt svårt eller heroiskt. Inte ouppnåeligt.
Det gäller bara att börja idag - och inte vänta tills imorgon för att det verkar så stort.
Vad jag önskar att katoliker skulle sluta att se så mycket på helgonen och börja följa Kristus själva!!!
Ingen kan leva ett "ställföreträdande" kristenliv istället för oss - vi har själva ett ansvar...!
Det här kanske låter paradoxalt, eftersom jag också skriver om helgon ibland - men då alltid för att hänvisa till något bra som de har sagt eller gjort, som vi kan inspireras av.
Det gäller att följa Vägen - inte stå vid sidan av och tänka beundrande på andra som tidigare gått där!"
Vidare funderingar:
Helighet är något vi alla är kallade till.... Det tillhör det vanliga kristna livet. Det är inte något som är till bara för en liten andlig elit. Det behövs inga andra förutsättningar än de som redan är givna till oss var och en.
Tycker ofta att det är fel saker som lyfts fram om helgon. Det (till synes) perfekta (som inte är detsamma som fullkomligt). Som om helgon var övermänniskor eller änglar, födda till världen med extraordinära förutsättningar (fromma familjer, en skyddad miljö), med enda uppgift: att bli heliga förebilder - som nästan inga andra kan hoppas nå upp till.
Men ingen blir helig på samma sätt som någon annan.
Just för att var och en är unik - inte menad att härma någon annan. Om någon försöker följa en annans väg så får vi ett helgon mindre i världen. Eftersom helgon är original - aldrig kopior.
Tycker också att "fel" personer (förstå mig nu rätt) ofta lyfts fram och proklameras som heliga, utvalda, särskilda. Jag skulle vilja se fler "vanliga" helgon. Vardagshelgon. Som levt sina liv mitt ute i den grå och regntunga verkligheten - och vågat gå också utanför de kristna ghettona. Det börjar räcka snart med helgonfloden av fromma präster och nunnor, och av exemplariska familjemödrar med 14 barn (minst). Fokuserandet på dessa gör att många tror att de inte kan bli helgon själva, att det är något som en elit sysslar med.
Jag skulle därför vilja se fler: inte alltid-lyckliga-familjen-helgon, ensamstående mamma-helgon (med "bara" ett eller två helgon-barn), och ensamstående pappa-helgon också förstås... :-) Ogifta moderna stads-helgon som inte lever undanskymda i kloster. 9-5-arbets-helgon. Pensionärs-helgon med rollatorn i högsta hugg, och mycket skarp inre syn. Politiker-helgon som vågar stå upp för sanningen även om det råkar gå tvärs emot partilinjen. Och inte minst fler heliga dårar som visar på "kejsarens" till synes välfyllda men tomt ekande garderob i kyrklig miljö... Och inte bara katolska helgon! Inte bara kristna helgon...
Ja, ni fattar poängen.... Jag vill att någon skriver en bok om vanliga helgon, sådana som aldrig kommer att upphöjas av Kyrkan. Hmmm...har ni minnen om sådana personer i er närhet, så skriv ner dem och skicka dem till mig vetja, så kanske det kan bli en ovanligt vanlig helgonbok av det till sist...!
Igår frukost-läste jag dessa rader av Magnus Malm:
"Icke däri består helgelsen att din synd mer och mer bleknar bort, utan däri att han som står mellan dig och din synd blir allt härligare. Kontrasterna ökar: synden alltmer vämjelig, Jesus allt ljuvligare."
I mitt kök klarnar många sanningar.... Imorse läste jag ur en bok med anknytning till ämnet, av Thomas Merton - återkommer till det senare så att detta inte blir för långt.
Viktigast av allt jag skrivit om detta:
Glöm inte, alla mina heliga syskon i Kristus, att förhärliga Gud och varandra genom era liv....!
Idag!
Ni har som sagt redan fått allt ni behöver - närmare bestämt i dopet.
Det krävs inga stordåd.
Det är "bara" att låta Gud vara Gud - i er - så ordnar sig det mesta övriga av sig självt....
Passar på att lägga in en mer officiell efterlysning av ett förlag som kan tänkas vilja publicera dikter och meditationer i "Emergent Church-anda".
D.v.s. ur det "djupkristna" perspektivet.
Jag har tre böcker färdiga, med foton som illustrationer.
Bilden bredvid som hör till dikten nedan är ett exempel.
Har material till många fler böcker, men väntar först på att få dessa utgivna...
En korsväg, en uppståndelseväg, och en fristående fortsättning som jag kallar "bönens väg" - om de första svindlande stegen inåt, till Guds obeskrivliga närvaro.
Bönen: att svepas in i allt tätare lager av mörker tills man nått dess ljusa inre där blinda ser och döva hör i det som av allt att döma är sprängfylld tomhet bländande mörker och öronbedövande tystnad.
Vet ni något förlag som vill satsa på djup snarare än yta, så tipsa dem - och mig - så får de se böckerna i sin helhet!
Hänvisar dit för en utförligare punkt-text, som mycket gärna får diskuteras här när ni har läst den.
Uppdaterar också min blogglista med Emils blogg och andra Emergentinspirerade bloggar och webbsidor!
***
Detta är i korthet de nio punkter som utmärker rörelsen:
1. Fokus på Jesus, Guds rike och mission
2. Förvandlingen av det sekulära rummet
3. Liv i gemenskap
4. Lyssna med öppenhet – välkomna främlingar
5. Tjäna med generositet – utan baktankar
6. Delta som producenter – inte konsumenter
7. Kreativiteten – skapa som Guds skapelser
8. Ledarskap – tjänande i gemenskap
9. Spiritualitet – blandning av gammalt och nytt
Hittade också denna lista och en liknande diskussion (bl.a. om svenskt namn) i anslutning till den som vi har här nu, i en blogg som tyvärr verkar vara nere sen över ett år tilbaka...
***
Häpen över att detta så väl uttrycker mina egna tankar om kristenlivet - och samtidigt den nya form av "klosterliv" jag just uttryckte i en kommentar i inlägget nedan. Undrar om jag har levt i ett vakuum de senaste decennierna. Hur är det möjligt att jag inte har träffat på andra med samma tankar förrän nu???
Efterlyser också en adress som jag vill minnas att någon postade i ett inlägg de senaste dagarna - till någon som gärna svarar på frågor om detta. Jag har skummat igenom inläggen tre gånger nu och hittar den inte. Har jag drömt?? Eller var det i någon av era bloggar? Hjälp!
Så har en upptäcksfärd startat i de vida Emerging Church-farvattnen.
Det är för min del inte alls ett sökande efter något nytt, utan en igenkännandets färd, en glädjens bekräftelse av något som redan finns där, som nånstans alltid har funnits som en bottenklang i allt, och sånt som utgör upptäckter under tidigare passerade vägsträckor.
Magnus Malms "Under Mandelträdet" är en sådan igenkännandets bok. Jag känner igen det jag nu läser från sånt jag själv har skrivit (men hittills förvarat i byrålådan).
Citat som särskilt träffade mig från morgonens läsning ur boken:
"Vilan
Sabbatsvila, dagar när du inget finner. Stanna då hemma hos dig själv, gå inte ut för att söka. Du har redan samlat nog. Idag söker Herren dig, och finner dig lättast när du vilar. Så lär vi oss motvilligt: Gud ger oss inte bröd på vilodagen för att det ska räcka till vardagen. Han ger oss i vardagen så att vi kan vila hos honom, utan att samla, de tysta dagarna.
2 Mos. 16:22-30 "
Dela gärna tankar här i anslutning till detta och till Emerging Church-rörelsen i stort.
Hur ska man förresten bäst översätta detta till svenska? Framväxande Kyrka?
Jag tar upp det nu igen eftersom det anknyter till det jag skrev igår om den radikala inriktningen. Och det känns som att det lilla jag vet om det anknyter till den förnyelse som även jag eftersträvar.
Efterlyser inte minst kommentarer från er som är aktiva inom detta och har kännedom om det.
Hittade t.ex. just ett inlägg om det hos Jonas (som kommenterade mitt inlägg här igår). Även mina bloggrannar Monica och Dag antyder sin koppling till denna rörelse.
Spännande!
Skulle ni (och andra som vet mer) alltså vilja ge en utförlig beskrivning om vad detta är?
Hur tar det sig uttryck rent praktiskt i era liv - som kristna?
Så var det dags för en liten brandfackla, ytterligare ett bloggekumeniskt inlägg, som berör en högaktuell fråga.
Ser fram emot svar inte minst från er som är frikyrkliga (hmmm...det bör då gälla även katoliker - eftersom katolska kyrkan ju är en frikyrka, kanske den största i Sverige....?!).
Vad jag tänker på är tendensen den senaste tiden att frikyrkorna alltmer närmar sig katolsk lära och tro. Predikningar om nattvardens realpresens och om Jungfru Maria är inte längre ovanligheter i frikyrkliga sammanhang. Detta verkar bero på de allt tätare kontakterna mellan kyrkorna.
Är detta då gott - ett steg närmare enheten - eller är det på sikt ett hot mot de frikyrkliga spiritualiteterna, för vart tar deras bidrag till helheten vägen nu?
Är alla kristna på väg att smygkatoliceras? Behöver någon längre konvertera till en mer ursprunglig tradition om även den egna kyrkan håller på att bli så gott som katolsk?
Är vi inne i en ny "motreformation" som innebär ett närmande i det som tidigare skiljde kyrkorna åt?
Jag har hört farhågor om detta skeende lite här och var i bloggosfären... Så det vore intressant att fördjupa samtalet om frågan.
Själv har jag sett tendenser till en uppdelning av kyrkorna - inifrån - i tre skikt, minst - samtliga går över samfundsgränserna.
* En konservativ inriktning. (Där man delar samma syn inte bara i de flesta trosfrågor, utan även moralfrågor/lärofrågor. Man håller fast vid tron på bibliska under, och har en snäv bokstavlig bibeltolkning - motsägelser förklaras bort. Samhället ska kristnas - inte tvärtom - det läskigaste är kyrkliga tendenser till sekularisering, samhällsanpassning.)
* En radikal inriktning. (Där man finner gemenskap främst i det andliga livet, i mystika, karismatiska, kontemplativa eller liturgiska element - en inre enhet på djupet oavsett de stora läroskillnader som kan finnas i en del frågor. Det viktiga är bekännelsen till Kristus - inte till kyrkliga dokument. Här finns ingen entydig polarisering - det går att hitta bra saker i både konservativt och liberalt - man ser behovet av kontinuerlig förnyelse - men barn bör inte kastas ut tillsammans med badvattnet. Trosfrågor - det som ses som uppenbarat av Gud - är evigt - men en del i lära och praxis kan och bör förändras i takt med ökad kunskap.)
* En liberal inriktning. (Där man finner enhet i ifrågasättande och en uppluckring av såväl trosfrågor som lärofrågor. Jungfrufödsel och allt annat övernaturligt rationaliseras bort, det är intellektet som avgör vad som ska anses vara sant just idag, så gott som inget är evigt utan i princip allt kan förändras - man är samhällstillvänd, lyhörd för tendenser där, abort hör därför till kvinnans rättigheter etc. Det otäckaste man kan tänka sig är blind traditionalism.)
Naturligtvis går det inte att hårddra detta - många har inom sig bitar av flera inriktningar, balanserar mellan mitten och ena ytterligheten - men de flesta känner sig nog mest hemma i en. (Man kan även koppla detta till andlig utveckling - vilket jag kommer att beröra i ett senare blogginlägg.)
Men nu är alltså brandfacklan kastad. Vad anser DU om allt detta?
I SvD pågår just nu en intressant artikelserie - om "sekulariserad andlighet" - eller vad man ska kalla det.
Sådana som inte bekänner sig till någon religion har ofta andliga erfarenheter. Och om de får frågan om vad de har upplevt så är berättelserna liknande - oavsett kultur. Men tendensen i vår tid är att man skyr de religiösa etiketterna och dogmerna. Istället vill man själv utforska och formulera.
Men trots betoningen av individualism vill dessa sökare ingå i ett större samnmanhang, känna en djup gemenskap med andra. T.o.m. mystika upplevelser, som inom religionerna mer eller mindre har setts som reserverade för individer - eremiter och asketer - verkar kunna uppstå i grupper - en kollektiv mystik.
I likhet med de organiserade religionerna stannar inte det andliga enbart hos individen eller ens i gruppen - utan man vänder sig utåt till omvärlden.
Det enda som skiljer detta fenomen från religioner verkar vara just avsaknaden av trossystem - och av ledare - istället uppstår en gruppdynamik där man lär av varandra.
"Religionen skiljer människor från varandra. Andligheten, däremot, spränger gränser."
***
Fick häromdagen ett mail från en vän i USA som skrev om något som liknar detta - fast det sker inom kyrkorna.
Rörelsen kallas "emerging church", och fokuserar mindre på doktriner, och mer på spiritualitet. Den överbryggar kyrkosplittring på alla nivåer - liberal/konservativ; protestantisk/katolsk; liturgisk/evangelikal. Men de som dras till detta är mer inriktade på mission än på att samlas (för gudstjänster).
Det tycker jag påminner om apostlarna och den tidiga kyrkan - en mission som vi till stor del har förlorat på katolsk mark. Vi går inte så mycket ut i världen, utan de får komma till oss...
Han kommer med den intressanta slutsatsen:
"It may just be that a whole new way of being Church is emerging from the wreckage of the moribund institutions that no longer speak well to the post modern world."
